I hösten som kom tidigt i år vandrar jag från höghusen, på bakgator för att slippa bilarnas ljus mot mitt lilla bleka ansikte och mina femtio gram hasch, mot mitt hem i den lugna, vackra utkanten av min stadsdel. Tillvaron verkar ha en tendens att upprepa sig. Vandrar från den ena langaren till den andra köper mer för att släppa garden och för att jag kan, för att jag är ensam nu och jag är inte rädd för verken livet eller snuten längre. Ingenting går ändå att planera. Jag gråter blod i min själ när jag inser att de som är yngre knarkar mer än jag och säljer mig min medicin nu för tiden. I verkligheten hotar jag dom för att jag är svag och rädd. För att inte vara yngst längre skrämmer mig nu som alltid. Söker mig till de äldre för att jag gör mig bäst som minst, oskyldig och kall kan man vara när man är ung för att gömma sig själv för alla i sin omgivning och alla är okej med det och om man alltid är ung är man aldrig misstänkt bara en i mängden av alla knasbarn som hamnade fel, som söker sex och spänning på okända efterfester. Och de kommer aldrig se att det är jag som sitter på alla svaren som de söker, för min unga kropp bär nu en gammal själ. Har lärt mig allt den hårda vägen förstod jag när jag hade testat att snorta alla droger. ”och jag kommer bara ge dem svaren i tystnad” skriver jag med bläck ”så att jag blir respekterad av de som vart med längre och förblir den unga som alltid har en plats men ingen skyldighet att inta den” jag hatar mig som pappret hatar bläcket som det tvingas ta upp när jag skriver dessa mönster med ord men jag vet att det är vad som behövs för att vinna. Att vara kall. Annars är du förlorad i denna värld och om du förlorar här, förlorat du tids nog allt som du håller kärt till nålen, jag har sett det min vän, det är det största mönstret av dem alla.