(Lyssnar radio och ser på tv, läser morgontidningen - analogt och digitalt. Följande hör jag: granskande journalistik och allas lika värde blir till sovjetkommunism. Höjda skatter är extrempolitik. Bygga välfärd populism. Klimatförändringar lyteskomik. Ni förstår ju själva, men så låter det och får så fritt låta inför årets val om en vecka. Det är inte satiriker eller ståuppkomiker, vilka slår underifrån, de som pratar. Nej, det är makten, den blå och bruna, som högt och tydligt talar. Då och då kallar de sig mer eller mindre subtilt för kristna. Det är människor med både pengar och röst där i etern, med egen ofta skattefinansierad megafon rätt ut).

Ute bildäck mot fuktig asfalt. Rasslandet i aspens löv förväxlas med regn. Jag går ut: fukten dryper om alveolerna. Äntligen vind som känns mot det nakna ansiktet och jag ska köpa pasta och sovel och gryn, örter och ister och välling och tran, kalops och sardeller, maizena och hirs. Jag har ett vuxet barn och jag undviker att minnas hans barndom, men när jag ändå gör det drabbas jag omgående av en matthet gränsande till depressivitet och en upplevelse av djup meningslöshet och jag tänker att jag måste sortera tusen fotografier och att jag med möda vet var jag har dem. Men nu, plötsligt nu, och ja, såklart tillsvidare, vet jag att fotografier kan lägga sig i vägen för minnen, ja, bli själva minnena. Lukt, smak, känsla och ljud kan ju ändå inte fotograferas av och jag undrar om inte just det ändå är viktigare än vad man kan se.

Jag minns hur kladdig han blev då han försökte äta äppelgröten själv: från bokstavligen topp till tå och hur jag hade en särskild trasa för ändamålet och att jag fort lärde mig att jag skulle använda den genast efter måltiden, för annars blev jag tvungen att skrapa bort gröten med bordskniv. Jag kommer ihåg hur snabb jag blev på att skala av honom vinteroverallen då vi kommit in i hallen utifrån ivrig fysisk lek i snödriva eller pulkabacke eller till och från ICA med allt vad det innebar av balansgång och rusningar hit och dit. Hur hans hår stod rakt upp och hur jag inte kunde låta bli att i förbifarten lukta på hans nacke, och hur han sedan – medan jag, svettig, tog av mig mina ytterkläder – självklar med sig trädde in i sitt. Där, i sitt med sig, fann jag honom, talande ömsint med sig själv och sina figurer (vad vet väl jag) eller försjunken i en stor bok och fötterna tätt ihop.
Det känns som (och då är det ju så) att min tillfälliga mutation är hävd. Jag är inte längre lika brusten som jag varit i juli månad och jag kan då utan vidare och balanserat avstämt behandla det olyckliga sorterandet som en liten detalj bland alla andra.

I natt i köket, efter vi sett Thåström på Grönan och promenerat med tusentals andra över Djurgårdsbron och längs med Strandvägen, sa jag till honom - två gånger (två gånger för mycket), efter ett ”nä jag tror jag går och knyter mig” - att han inte skulle glömma torka av diskbänken. Jag hade dragit igång ett gräl 00.12, om bluesen och dansband, om skitmusik kontra riktigt. Vi har olika syn på det hela, sa han, när de höjda rösterna klingat av. Jag sa: en dag blir lätt fler dagar och det klet som inte avlägsnas blir till mer klet, som torkar. Logik, faderligt förnuft. Jag gick och lade mig. Efter en liten stund reste han på sig, sonen, gick fram till mig, klappade mig på armen. Jag muttrade. Kanske för att jag var trött, kanske för att jag fortfarande var arg, oförskämt irriterad. Jag vaknar med en särskild slags ångest som stavas ånger.

Det är morgon. Jag lyssnar på Mary Gauthier och hennes låt ”I drink”. Jag dricker inte, jag drack inte för att jag behövde släcka törsten. Föreställer mig då och då hur jag trycker upp dörrarna i utkanten av Lafayette eller Lisboa, lämnar min hörna i baren med trasig takfläkt, husets bourbon och brandy, rött och vitt vin (Egri Bikvaer, Harslevelu) tre sorters öl och kliver ut; övermannas av sol och mina grusiga ögon, försöker skymma ansiktet med en hand i vinkel och hur jag blir stående, vagt svajande, på en fläckvis asfalterad hårt plattad gata med en stolpe med en ledning till och en mager skällande hund en bit bort; innan jag sneddar över gatan.

Jag är medveten om att det i mänsklighetens historia byggs hus av koskit så varför inte göra en dikt av det. Det är en bättre syssla än att räkna pengar, eller att undvika en bulle vid tretiden om man ätit en vid lunch – jag tycker det. Trevlighet är en styggelse, du kan dra den så långt att du tar med den i kärleksakten och stönar därför när och för att du tror att det passar sig - och då blir det porr eller så låter det porr och man hör inte skillnaden och vad som då är ren blank yta och på riktigt underifrån kommande rått och vackert och skönt går inte att veta. Vad som är människa eller skenet av en människa går inte att veta. En dvärg mässade entonigt rätt ut i luften en gång: "jag har släkt överallt och kusiner, lever i mörker, jag är svartsynt". Häromdagen närmare bestämt och han befann sig på Sibeliusgatan och jag råkade gå förbi. Bestämmer mig för att be om ursäkt till min son.

*