Det var en gång allra sista augusti. Den unge fiskaren stod på höstkanten, med sitt trassliga metspö beredd. Allt mellan stjärnstoft och bottennapp, månhalvor eller helvete syntes lika (sur)realistiskt. Ändå lös solen klart. Arvid Id hade ingen färdig idé vem han skulle bli. Framför ena foten flöt älven guldrosa förbi, likt vackraste akvarellen av Lizette Lax. Bakom andra benet stod utomhusmöblerna, knarrigt skrattandes åt pojkens försök. Varför Alaska?! Harr och Gärs hade fäst motstridiga flugor kring Ids examenskrage. Arvid hade känt sig arg. Lugnt återrann livet härligt. Inifrån husvagnen kom lukten av färska spelkort blandade med radiosånger av halvsekelgammal plast.

Det var en gång allra första september. Olösta uppdrag låg i hårdträning inför hösten. Arvid Id hade satt sig ned på Ragnars Harrs trygga träpall. Äpplena andades äntligen friskt, efter sjukt grillheta sommaren. Marianne Makrill hade hållit ventilationssystemet dammfritt fuktigt. Kristen kris förebyggdes förevigt sammanstrålande. Triss i knektar plockade Karolina Karp fram ur sin bysthållare : pekandes tveklöst på Jarmo i mitten som den skyldige. Hjärter Gärs svarade att klöverdamen skulle ha kriminaliserat leken med falska fingrar. Hur parterna uthärdade proceduren förblev största gåtan. Oerfarne fiskaren kliade sitt obefintliga skägg. Hur sjutton gäddor kunde det vara 2018 i denna urgamla historia?!?