stenen sjönk bortom botten
trots att jag aldrig kastade den
tiden förskjuter mitt eget minne
att förstå, se och känna

trots att jag står i stormens öga
och kan se virvlarna fara runt
har jag ingen aning om varför
jag hamnade lodrätt just här

vilken tå trampade jag på
vilket ömt sinne har jag smutskastat
för att förtjäna att bli så kall
att skulden finner glädje med att ge

ta mig tillbaka till tristessens kammare
och de vindstilla seglatserna
ta mig tillbaka till oredans paradis
och förlusternas tragedi

bara jag slipper maktlösheten
att inte få veta
inte förstå, se och känna