Jag säger det nu, att det inte är svårt att tillbringa meningsfulla dagar, men poeter vill så gärna hävda motsatsen, rentav häva den eller framhäva den. Hellre snavar man över någonting än att man är dansant och smidig.

Det man ser ska vara dolt för blicken och finnas i tanken. Och man vill frälsas.

Smidighet är en dygd och frälsas kan man göra på många olika sätt, framför allt från inskränkthet, men det håller inte poeten med om, men det gör jag, därför skriver jag det.

Med sysslor och tid som passerar fort förbi som ett tåg som väntar på stationen eller avgår och ilar iväg som mössen över järnbanorna. Varför liv är så enkla att trampa på ...Resenärerna stövlar på varandra, börjar ryta och plötsligt säger någon argt och egoistiskt.

Snava över en tröskel, nej skrid smidigt över den till takten. Ge den någonting, ett mönster. Rötter och rader, där trädet står och hanterar vindarna.

Sedan tänkte hon på flera val hon brukar träffa mellan väsentligheter och innerlighet, att det ena behöver inte utesluta det andra - det andra, uppfinningsrika, det som aldrig upphör utan ständigt har ett sökande är som ljus.

Flödet stannar och åter sätter åter igen igång.

Ljuset faller in över tröskeln, över allt det som är och blir. Här är jag, här.
Där var jag,
sedan är jag igen
där är jag sedan.

Förr i tiden under romantiken steg ljuset, under renässansen blandades det samman i en väv med motsatser som tog ut varandra.

Det ljusa stannar kvar.

Men du, varför strida och ta bort, att ljust alltid är.

Ligger det förresten inte något gammalt porträtt på ett bord. En flicka med cendréfärgat hår med pagefrisyr, en vit jacka över en vis blus och ett par jeans. Ett pärlhalsband lyste upp, som när hennes ansikte sticker ut hakan.

Vad är ett ansikte?
Din karaktär
fina linjer