|
|
ode från taket
i lod hänger bilden som tar tag i mig
de ögon som öppnar nya portar
och det leende som bryter konflikter
så fordrande av mitt avskalade ego
att självinsikten skrattar åt mina egna oviljor
planeten längst bort
och du var solen
medan omloppsbanan bara väckte mina brustna tankar
det borde vara enkelt, men döden är enklare
men där..
just där i svärtan finns dina blickar sköra som bländar mitt egen mörker
som målar ett Universum i min hand
och ruvar på kärlek som värmer min gravitation
där kunde enkelheten få frodas utan inblandning av komplikationer
och av olikheter som utan nåd förintar
drömmar av beröringar var ett nog
i en själslig fängelsehåla
och sökandet efter magin
blev en evighet
bilden hängde där på väggen
och jag från taket
Prosa
av
Max Poisé
Läst 213 gånger
och
applåderad av 7 personer
Publicerad 2018-09-06 16:27
|
|
|
DominiQueen
Oj ett hel liten galax att ta in,
Alltjämt mästerliga metaforer
och den där tonen som är Ditt signum
jag brukar läsa en dikt en gång per tillfälle
Ibland två… Men ”ode från taket” har gäckar mig i timmar, nu hela dagen, som en rebus, den triggar LivsMysterieDetektiven i mig: Vad menas?
Ärligt, jag vet inte hur många gånger jag läst denna, för att se bilderna som målas upp i olika versioner… ordet ode fick jag googla, finurligt val, och ”lod” med, även om jag sålt många från antikaffären, men kanske var det en synonym? Dikten är ett enigma och jag är vemodigt väl medveten att mina bilder Inte är Dina eller förfatarjagets.
... Och jag vill ju inte tolka
Jag vill förstå! även om det är ett symbolspråk
Även om fiktion, även om... osv
… så har Du författaren, valt dessa ord och avtryck av just någon anledning, för slump tror jag inte på, sannolikt är det olika aspekter av Dina visa själ på ett eller annat sätt vi skymtar…
Detta hängandes i luften under ett tak kan vara just en tankelek, förströelse, en gräns att forcera, en längtan, något undermedvetet, ett rollspel, en gestaltning av ett intryck. Max i Dina dikter återkommer ofta gravitation, en naturlag på denna planet som också gäckar mig.
Vänta nu här vi har:
Tak, ett mörker, gravitationen, antydan om komplikationer och ödesdigra olikheter och en ”själslig fängelsehåla” samt döden. Döden är här som ett mått i en slags omöjlig ekvation … om vad jag nu inte förstår…
I samma dikt har vi: ögon som ser och öppnar upp, ett leende som känns fredbringande, något bestämt som uppmuntrar författarjaget till mera entusiasm och insikt om sin attityd. Vi har en planet i fjärran (mera som ett konstaterande utan värdeladdning, är min tolkning) solen låter livgivande (men också en tolkning och ett rimligt antagande) .
En igenkänning sker i sorgen (om jag tolkar rätt) och sympati uppstår, en gravitation nu i värme. Googlar gravitation och värme och ramlar in i en vetenskapsartikel från Epoch Times ”Fysiker föreslår ny teori om gravitation” skummar, har inte tålamod att fastna i den skriften med ? har fullt fokus här med oden och en svävande poet… haha… läser och förvirringen ökar…. Frågan är svävar diktarjaget eller är han snörd? Läser om dikten igen… Och en kommentar. Och fan blind jag var, nu ser jag också det, längtan… ett ditmålat Universum i Din hand.
Kontrar med verser från en gammal skrift
Så listigt höljd av mörkret
Så vist blottad av ljuset
Mörkret skrämmer
Ljuset bländar
”sökandet efter magi” jag ler, ler varmt det kan Maestro helt stryka, dessa ord ÄR Magi.
Vad formeln gör med oss som tar in dess effekt det vet bara Du?
Zen/Den svävande eller hängande mästaren
Om jag vore Du min vän, hade jag trots hög takhöjd föredragit taklöshet, men inte taktlöst.
Takten ur en formel som ruvar det som vill bevingas … Då!
2018-09-07
|
|
|
Nästa text
Föregående
Max Poisé
|
