Här inne finns en hund. Den nosar på någons byxben. En herre och en dam har affären ihop. De verkar glada, kanske stolta. Jag tror det är deras hund också. Jag är inte rädd för dem... i varje fall inte nu. Allihop påminner mig om figurer ur en pixi-bok, en av alla små bilderböcker jag brukar läsa. Någon står och provar. Benen i byxan skulle kunna tillhöra min dagmamma eller hennes man?? Fast de har ju just stigit in här... och hejar högt!! De verkar känna herren och damen.

Det luktar vuxna kläder och hungrig hund. [Känns nästan som i skobutiken, som måste ha övertagit samma lokaler, tänker jag nuförtiden - fast mindre läderstövlig lukt]. Herren måste vara ännu längre än sitt måttband. Damen har nästan samma grejer. Man kan lika gärna kalla dem för farbrorn och tanten. Kanske är det byxbenen som är herren eller damen?? Jag har allas ansikten på filmstjärnebilderna. Märkligt nog minns jag varken heltäckningsmatta eller någon spegel stående på den lutad... som hemma i hallen. Det är först långt senare som jag får reda på vad en skräddare är. Kanske var de inte ens skräddare - bara vanliga klädbiträden?? För de satt ju aldrig ned.

Säkert var det personen som stod och provade som var bekantingen! Min dagmamma och hennes man hade klivit in för att kolla hur det gick? Deras vän har blivit kund. Säkert är expediterna bekantingar också. Och så lufsar en hund därinne... flera år före de skaffar sin. Men ingen bland barnen är här - bara vuxna. Hoppas jag ej står ivägen för någon?! Nej, alla ser ju skojfriska ut. Måttbandet jobbar på lika bra som stoppnålarna. Kunden får beröm. Hunden får mat. Var i rummet står egentligen jag någonstans?!