Det finns dagar då jag stirrar ut i tomma intet. Då jag sitter och komponerar tysta sånger om allt möjligt, såkallade poem. En klaustrofobisk önskan att ta sig ut, att leva det livet som man så länge har glimtat bakom gardintyget. Någon dag ska jag våga leva, någon dag.

Det är mitt sjunde glas Coca-cola i dag. Jag har läst att det till skillnad från liknande blask produkter ger än en uppfriskande känsla av rent källvatten och där av en sprudlande uppfattning av oövervinnlighet. En ganska remarkabel prestation från ett företag som från början inte fyllde sina produkter med koffein utan kokain, men effekten förblir nog det samma. "Det är därför cowboysarna alltid var så stimmiga" som min pappa alltid sa.

"Sofia? Är det hon där hon skriver dikter och lyssnar på Beatles? Ja, hon är ganska mysko."