små smulor av gårdag
lotsades förbi trevande hands längtan
sliten i sin existens,
så ljuset inte fick plats

fruktan är inte svart,
det är glimten av ljus ståendes
på andra sidan,

där fann du silluetten av drömmar,
som ville nå, men dog på vägen

låt mig få känna en enda beröring,
uppleva det hjärtat förlorade och inse
att resan aldrig startade, då målet alltid
fanns i en knuten näve som aldrig lärt sig
att älska sig ifrån den dy som omger framtiden

redan uppsliten från bröstkorg till fot,
lemlästad av egna knivar
som skapade förakt ur innovativ
och självuppfödd irritation

genom små sprickor i evighetsbred mur,
ser jag hur en lust dansar,
för under barken spelas en visa
som förklarar hur leenden
målar över de hål
som vi annars ramlar i

ge förnimmelsen till paradiset,
och låt mig få sedan vila
vid en plats där smulor
sakta förmultnas i dy
och minnas att livet inte
bara är en transport,
utan också en hållplats
att stanna och glädjas vid