bortom vändcirkeln precis innan frosten
och förbi dimman, kom solen tillbaks
och lyste upp mitt ansikte

tusen mil av mörker präglat och beskyllt
allt som kunde vara vackert, njutbart och harmoniskt
låtit frusna tankar regera
och brustna hjärtan ta plats

målat över alla motiv som minner om glädje
lagt en våt iskall filt över allt som liknade värme

trodde inte längre på godhet
och lät cynismens giriga ansikte
stirra in i mina innersta skrymslen

precis innan livets sista droppe av livsglädje
lyste en strimma av ljusgult solljus
som förvirrade mitt hat och min avsky

du min herre, ska inte tro du är byggd av misstro
när skulden enbart är en illusion skapade av
människans hand

bortom regntunga dagar, precis innan den
första iskristallen når marken
och förbi nordanvindens onåd, kom solen tillbaka

och lyste upp mitt ansikte