Det är ganska gott om steg upp till den verkliga kiosken. Dit går vi ibland över bergknallarna. Då kanske vi får köpa chokladverktyg eller lakritspipor. Såvitt farbrorn med de tjocka hängslena tycker att tioöringarna räcker till. Men mitt på våran gård mellan höghusen, där ligger också en kiosk. Den är byggd av brädor, ja bara träfärgade plankor. Och står precis bredvid sandlådan. Någon har oftast krupit in och ställt sig inuti. Där syns man ändå tydligt genom luckan. Somliga barn låtsas att de säljer kakor. Andra låtsas att de köper kakor. Fast allihop är bakade av sand. Och kan vara formade i hård, orange plast. Jag har tröttnat på sånt.

För en kamrat har klättrat upp på kioskens tak. Det ville jag också kunna göra. Först känns det totalt omöjligt. Som ett riktigt slott eller rentav en barrack på skolan... Tänk ifall fastighetsskötaren skulle komma förbi och kolla?! Fast han brukar ju vara visslande glad som en Streaplers-sång. Hursomhelst kan man ju inte bara kliva upp där!! Fötterna står darrande på disken. Fingrarna greppar skrajsna kring takkanten. Därnere skrålar och skramlar gården som vanligt, bankar lugnt på bullarna med varandras spadar. Agnethas syster skrattar och silar sin hink sand mellan tänderna. Jag är oerhört allvarlig nu. Då gäller det bara att hoppa baklänges en lagom bit. Och samtidigt hiva sig - så man får takkanten pressad mot magen. Sedan är det bara att dra upp benet på taket.

Där står man snart, på ovanvåningen. Flera meter över affären är det förmodligen här. Ingen vuxen ens kan vara så lång. Bara hyreshusen tycks en smula högre - fastän de har krympt avsevärt. Ända bort till frisören anar jag hur den övre gångbanan sträcker sig. Buskarna växer inte längre framför raden av butiker. Hisnande häftigt känns det! Som en hel hundralapp kanhända? Genom golvspringorna hörs två små kunder bråka om vem som skall betala mest. Borta längs bergknallarna syns fyra vuxna pojkar komma dragandes, med starka läskburkar som ett helt hårdrocksband. Minns vagt hur de hör hemma flera årskurser ovanför min. Jag håller en synthslinga tätt virad kring studsbollen i jackfickan till skydd. Vill de månne byta sina senaste monsterbilder mot mina 70-tals-stjärnor, eller engelska ligan mot indian-cowboys plus Kim Novak på köpet?? Njä, gänget struntar nog i sånt - de tänker säkert stjäla hela jäkla kiosken. Och undra vad jag har att göra på taket här?!

Då har det blivit hög tid att hoppa ned. Nu kommer sandlådan väl tillpass. Fantasierna bleknar ikapp med förortsfasaderna. Tårtan står inte längre kvar på konditoriet och Doktor Snuggles har redan åkt och räddat nästa himlakropp. Det är bäst att låta bli att landa på vare sig bakverk eller barnungar. Men de snurrar fram och tillbaka ur varje vrå - så jag blir nog tvungen att ropa först?! Det kommer att höras över hela gården. Och det kittlar i halva kroppen när jag dyker ned i sandens bassäng. Särskilt en gång i framtiden när själva sandlådan har flyttats bort, medan träkiosken står kvar. Då gäller det verkligen att landa på fötterna. Då smäller det till gympadojjorna mot asfalten. Och sedan domnar mina fötter minst en minut. Någons rullskridskor krockar med trehjuling och får klistermärken på knäna.