Det är oktober igen. Jag har en bra vecka. Saker och ting kanske ordnar sig till slut. Dagarna är en kall höstvind rakt i lungorna. De smeker dig försiktigt för att sedan försvinna. Men det känns som lugnet före stormen - före allt bara blir en grå massa av utskällningar över telefon och stressen som sticker mig i nacken. För eller senare så kommer det att brista. Det bara är så.

Harmoni är överskattat och min kollega sätter sig framför mig. Förändring är ett jävla helvete helt enkelt. Sedan tar hon en klunk ur pappersmuggen med alldeles för starkt te av märket Lipton. Det ser ut som gammalt regnvatten. Jag känner mig som en skeppsbruten på flykt från att dras ner i en enorm virvel av bråte och döda kroppar. Ett kaos skapat av någon annan. Men likt förbannat är jag där och simmar, varför är jag här? Varför är jag här?

Det är tal om födelsedagskalas och jag vill slänga mig i ån. Ett liv på flykt är bättre än det här. Mina ögon känns torra och trötta. På mitt högra pekfinger finns ett märke där jag ofta trycker min tumnagel. Rasten är över. För eller senare kommer jag att brista. Ingen nåd. Bara rent raseri. Då ska de få se vem som fortfarande flyter.