Det är fint att inte vara ensam. Att vakna upp till samma person varje dag i flera år, se samma filmer och skratta åt samma skämt.

Jag tänker mycket på Göteborg nu för tiden. Den långa väntan innan flyttlasset, fullpackat med mina grejer lämnade jag över mina nycklar från studentlägenheten i Kalmar sen bar det av västerut. Ett litet stopp hos mina föräldrar först, sen upp halv fem på morgonen, magsyran brände i magen av nervositet. I vanligt manér kontrollerade jag maniskt bytet i Falköping, det var ju bara ett byte, rakt över perrongen men det skulle ändå kontrolleras.
Två veckor tidigare hade jag äntligen fått napp på Blocket. Jag skulle få hyra ett rum i östra Göteborg, nära Redbergsplatsen, östra kyrkogården till höger. Vi träffades, jag och uthyraren och utbytte de första orden av en relation som inte skulle bestå längre än tre månader. Han ville ha en kompis att festa med, anförtro sig åt, röka gräs med, en spargris. Det framgick rätt snabbt att han velat ha en snygg tjej som höll på med yoga som inneboende men hon hade tackat nej i sista stund så han fick dras med mig istället. 3600 kronor på kontot var han åtminstone nöjd över – Direkt in på aktiekontot medgav han också, Swedish Match, Fingerprint eller kanske rakt av Tesla? Jag kunde inte bry mig mindre, jag har aldrig varit särskilt intresserad av pengar annat än den livsuppehållande effekten.

Nu när hösten börjar dra sin snara omkring mig så tänker jag mycket på löven som låg fastklistrade på Vasagatan, Aschebergsgatan där den stora spårvagnsolyckan var. Jag tänker på hennes varma och vänliga röst, när jag höll om hennes midja och såg ut över Oscar Fredriks kyrka, tiden som var stilla och till synes helt oändlig. När hon målade i sin källare och jag tittade på henne som att hon var ett övernaturligt väsen, så varm och så fin och hennes intensiva kyssar och bubblande skratt. Att en sån som jag fick vara med henne, jag älskade henne redan då, vid de första stegen till spårvagnen dagen efter, vid det första meddelandet hon skickade till mig. Sen var det vi två. Även om jag alltid ville ta ett steg till, ett steg längre fram så var hon alltid med på resan, hennes hand i min och vi åkte iväg. Men någonstans på vägen så tryckte hon på den röda stoppknappen och klev av.

Vi lyssnade på Freddie Wadling i varsin öronsnäcka ”och dina tankar är som snö” Jag kände att det var vi två, där på nians spårvagn, Chapmans Torg dystert i höstmörkret ”Men jag har inget mer att säga. Jag har ingen lösning” och jag tar mig friheten och ändrar lite, du var det enda vackra som jag hade och dörrarna stängdes, vi åkte vidare.

Just nu känns tiden som en kniv och jag blöder så fort den gör sig påmind. Mina tankar är som snö och det är något svart bakom min axel.