Löven ligger som blöta cornflakes och det är strax under nollan,

hur länge till kan jag undvika att vara en del av något?

Kämpar mot en lust att tända eld på allting och springa till skogs,

att få se hur det pyr av rök och sen centimeter efter centimeter brinner vi upp,

en stor krona av eld och till sist kollapsar grunden som ett korthus, som det gjorde på Manhattan när jag var 9.

Men jag har aldrig varit mycket för stora gester,

aningen kompromisslös, ansiktslös, i ständig förändring, skrikande i motvind.

Jag tycker om rutiner, säkerheten i att en kvadrat har fyra hörn, en rät linje som till sist möter en annan.

På senaste tiden har jag börjat lyssna på romantisk musik,

Frank Sinatra, Nat King Cole till och med Elvis värsta smörlåtar,

de omfamnar mig med sin likgiltiga fasad och jag ligger där i skitiga lakan och mår för en stund som en prins.

Sex månader av ensamhet eller var det hundra? Sex månader av att sträcka ut armarna i mörkret och mötas av en kall vägg. Sex månader av att tryckas ned i avgrunden, slungas tillbaka och att sedan falla igen. Sex månader av att gå på samma gator som vi en gång gick tillsammans för att snabbt ta sig hem och gråta på soffan. Sex månader av klyschor och floskler. Sex månader av att svepa höger eller vänster och sedan kräkas av min egna ytlighet. Sex månader av att dricka för mycket. Sex månader av att träna för mycket. Två månader av att träffa någon oskyldig och sen hata mig själv för det. Sex månader av att inte veta vem jag är. Sex månader av att bli skrämd av tanken på att Den Vassa Eggen är ett bra album. Sex månader av att tvivla på mig själv. Sex månader på att ha en manisk övertro på mig själv.

Dag ett. Dags att det blir sex månader av något annat än det här. Eller bara omfamna allting i all sin orimlighet.