Vi dricker mycket kaffe och pratar i timmar om ingenting. En skugga reser sig inom mig igen. Ett mörker tar tag i mig oavsett hur mycket jag än försöker sträva emot så är jag fast i dyn. Ute på drift. Ute på öppet hav flyter jag omkring mellan vrakspillror och gamla minnen.

Jag har lagt om mina rutiner och stiger upp en halvtimme tidigare i något slags försök att övertyga mig själv om något. Det är en desperat tanke, det vet jag, men något måste man ju göra. Nu när jag är 30 och alla blev vuxna över en natt. Jag hatar verkligen inställsamheten, att låta allt hända dig och att inte agera. De andra bullrar på med sitt och skaffar sig bolån och blöjor och jag bestämmer mig för att aldrig bli sådär.

Men jag är ett rådjur “caught in the headlights” väntar på att du ska köra över mig och låta benen knäckas och kroppen bli en förvriden gestalt. Jag drack mer än 4 enheter i lördags, det var underbart, i tre timmar. Men sen kom söndagen med all sin realism och ostädade kattlådor.

Men jag går upp en halvtimme tidigare och klappar mig själv på axeln, duktig liten grabb med egen lägenhet och barn har du inte heller och det är så jävla befriande, snälla sänk mig bara, ned i det varma, grumliga havet igen.
Vi sätter oss ned vid våra höj och sänkbara skrivbord och min bröstkorg håller på att implodera. Klickar på musen, ställer in skärmarna, stolen ”Vem fan satt här igår?” Samma sak.

Jag undrar varför jag fortfarande är snorig och äcklig i halsen. Han går förbi med sina falska manér och färgglada strumpor som lyser piggt och hurtigt i stegen. Jag sitter där med min falska självbild och vill hem till min ammoniak och mitt linoleumgolv. Det enda sanna är att jag inte har några bolån och att livet just nu känns väldigt meningslöst men jag har på något sätt hittat en inre ro i det, i tanken att allt är meningslöst, vilken grej.

Någon har skitit på den anpassade toan och bruna klumpar av bajs är kvar, andra gången på två veckor och jag tar mig ut i ett indignerat bajsrasreri, det är så häpnadsväckande, bajset. Jag berättar om det för en kollega som om att jag behövde förtydliga att jag inte är pervers och lämnar min skattebetalda skit för andra att skåda, skådeskiten i porslin.