Tiden efter att striden har lagt sig är nästan mer intensiv för mig än innan. Det är då som konturerna blir klarare och färgerna, lukterna och känslorna mycket starkare.

Men det är söndag i alla fall. Jag åker med mamma till Eksjö och känner en inre ro för en stund. Vägen till Eksjö har alltid varit lika med rastlöshet och åksjuka. Det är något som rycker tag i magtrakten och ett lätt illamående kommer över mig så fort vi svänger av mot Nässjö. En del söndagsåkare är ute på vägarna, som sig bör, vilket mamma lägger märke till och svär några gånger. Vi pratar om jobbet igen, att jag startat en revolution och nu får jag lida för det. Hon insinuerar att jag ”Ska välja mina strider” trots att hon aldrig skulle finna sig i skiten själv, men det är som det brukar, råd är lätta att ge men svåra att leva efter.

Vi drar förbi Nässjö och jag tänker på alla gånger jag bytt tåg där. Västtåg, Krösatåg norrut, Huskvarna, Tenhult, Forserum (Forserum) och till slut Nässjö. Luften som genast blir råare och mer påträngande, Småländska höglandet, Hotell Högland som två sockerbitar iklädda öststatsångest glor ner på dig. ”Mammas don’t let your babies grow up to be cowboys” För de är aldrig hemma och tar aldrig ansvar för något. Upp för rulltrappan och några andfådda steg till monitorn ”Spår 5” snabbtåg mot Malmö, en station till byte i Alvesta. Alvesta där jag det senaste året spenderat sjuka mängder tid, denna hållplats som luktar sågspån och fuktigt gräs, där har jag alltså övernattat totalt tre nätter i år. En så udda plats att vara på. Men KBT-terapeuten sa att jag skulle vidga mina vyer och testa nya saker, så vad är väl en annan del av Småland?

På hotell Rådmannen låg jag i ett turkost rum och grät tills att mitt huvud exploderade. Just då, en liten pojke igen, längtade efter något självklart igen, någon slags trygghet. Sen kunde jag inte gråta mer, det gick inte, alltså rent fysiskt kändes det som att tårkanalerna torkat ut. Ut i korridoren och heltäckningsmattan ”Grät jag i kudden?” Det är ingen som vill gå på utbildning med en känslomässigt instabil, mjuk man som aldrig får nog av att känna saker. Jag tog två öl under middagen och kände mig en liten stund som en vuxen man med ansvar igen. ”Cowboys aint easy to love. And they’re harder to hold” Sedan den helgen har jag svurit ett hemligt löfte till mig själv att aldrig sätta min fot på Hotell Rådmannen igen.

Vi kommer fram till Eksjö, trots det nya vägbygget som förlänger restiden något. Mormor öppnar dörren och ett blått djup finner sig i mig, hon har verkligen blivit gammal. Min mormor är född i slutet på 30-talet och har alltid varit något av en naturkraft, ingen sätter sig på henne och det älskar jag verkligen med henne. Det var därför jobbigt att se henne halta fram och när jag kramade om henne så stod rullatorn i bakgrunden som en bister verklighetsförklaring. Min morfar är också där med sin småländska redighet och han visar bestämt hur kaffet ska malas ”Du kan inte måtta 10 när det ska vara 8” Men mormor slutade lyssna för 30 år sen.
Det blir en debatt om mormor och morfar verkligen ska äta något av det som vi tagit med sig ”Ja men, en liten bit, vi åt ju precis” Vi sätter oss och jag dricker av det nymalda kaffet. Mitt finger får inte plats i örat och jag tänker ”Är det meningen att man ska få plats med fingret i den lilla öglan?”
”Åh nej den ser ju verkligen för gräslig ut” Mormor ser moloket upp mot kristallkronan ”Den måste putsas” och hon förklarar ingående det riskabla sättet som hon tar sig upp på vardagsrumsbordet och ståendes brukar putsa kronan. Mamma är förskräckt eftersom att mormor nyligen fick en sprillans ny höftkula inopererad men i detta avseende är mormor fortfarande en naturkraft, svår att stoppa, svår att förklara.

Vi åker hem mot Jönköping igen och jag pratar alldeles för mycket om mitt jobb och jag känner hur bitter och arg jag är på allt. Revolutionen går inte snabbt nog, huvuden måste rulla osv. Men jag finner mig ändå i att du inte alltid kan vinna alla strider, huvudsaken är att du aldrig slutar strida.
Jag öppnar dörren och min ena katt hälsar på mig (läs skriker) och undrar vart jag varit. Det skramlar så hemtrevligt i matskålen när de små kulorna från torrfodret landar och därefter det intensiva knaprandet från deras små tänder, vilka djur, mina lurviga rovdjur.

” He ain't wrong, he's just different but his pride won't let him do things to make you think he's right”