Jag tänker inte längre på solen i april för jag hatar den. Det svaga nästan patetiska, desperata ljuset. Jag vill säga till den att; du är för tidig, gå hem och lås dörren igen. Men den lyssnar aldrig.

Ångest kom som ett brev på posten. Gamla minnen väcks till liv i fysisk form och jag känner mig blottad och bortgjord igen. Det är en synnerligen märklig sak att göra, falla sönder sådär, känna trycket över bröstet och meningslöshetens fruktansvärda jävla tyngd som drar i ögonen. En fånge i mitt egna huvud sitter jag som ett fån i lägenheten, jag är elak mot mig själv igen. Det var ett tag sen. Men nu är det här igen, monstret står och stirrar på mig i spegeln. ”Jag heter självhat och människoförakt” Det vill veta mitt namn fast det redan vet.
Längtan är stor att bli kvitt städet som långsamt trycker sönder mig. Det är någon som drar i vredet ”Sluta dra. Snälla sluta” Någon säger att det räcker, låt killen vara, låt honom få ro.

Jag tog upp kontakten med någon som jag inte pratat eller vidrört på 10 år. Hon är fin, hon väcker något i mig som jag tycker om. Men hon skrämmer mig också. Det finns en självständighet och styrka hos henne som nästan är bländande. Med en nästan nonchalant säkerhet öppnar hon upp sidor hos mig som legat begravda under en lång tid, det är jag tacksam för. Hon är otroligt vacker och vild, jag tänker att jag vill låta henne vara där i det vilda, jag vill inte göra som Treadwell och bli sliten i stycken. Timothy som ville få närhet där den aldrig funnits. Jag vill ha henne kvar, det är allt jag vet. Kvar i mitt liv, det är allt jag vill, på vilket sätt det än skulle vara på.

Rastlösheten går hand i hand med tristessen just nu. Dagarna känns oändligt monotona.”Sockervadd och fest på rum 303” är allt jag vill ha. Sömnbrist och tvivel i lägenhet 1102 var det jag fick. Samtidigt lyser solen i april och den ljuger för kylan är där och biter tag i kinderna när jag går ut.