Försiktigt för hon handen mot den man som säger sig älska,

som med sina läppar formar kärlek. Ur ögonen rinner en ström av tid. Tystnaden talar om det stulna förflutna. Vill hon ta tillbaka det förlorade? Själv vågar hon aldrig forma orden, de blir istället en parantes mellan det sagda och osagda. Kanske ägde hon aldrig orden, eftersom hon aldrig ställde sig frågan. Bara hoppades på svaren. Hoppet lades till gryningsljuset. I de första strimmor av ljus som sökte sin väg bland skuggorna. 

Men hon talade aldrig.

Och vinden bar aldrig med sig frågan.