Skald den som gör sig
Förmer än den Poet som

Gömmer sig i en ordsmet
av okontrollerade spasmer

Skald den som ger med
sig och inte har behov

Av att skina upp sitt ego
Med ett språks bokstäver

Skaldens ord som står
I sten och talar ur sin
Egenvunna förgångna värld

Till en evigt förlorad
Framtid som nuet ständigt
Bär i sitt sköte

Barn av sin nutid
Åldring av sin dåtid

Ständigt råkas de
två utan att riktigt

Förstå att de ju båda
Tillhör samma mynt

Men från olika sidor
Av
det magiska tidsperspektivet