Under månens blå gardiner där i vimlet går vi förbi varandra. För det gror glastorn bland betonglejonen. Delar av trädgårdar går in i en smörgåsbutik men aldrig ut. Gatumusikanten hörs genom fönstret med en sång, som förflyttar dig till Paris, Kiev och slutligen hamnar i gathörnet snett mot biblioteket i Nanjing. Där det går en frackklädd man som spelar musik för sina tamankor. Plötsligt vet du, Burt Bacharach och hans regndroppar som faller, där bland landskapskvarteren.

Du möter en ström av människor från underjorden och en minnesten i det mindre dykärret, och du går förbi stiftelsens kvarter. Det är som om du missat något. När palmerna växer upp på torget och gud finns ej och han är inte från Brasilien men det är sextioåtta trappsteg ner till knaster på isen och ljustrimmorna får husen att luta mer. Du kommer åt en knapp som får maskinen att leta efter “men vad fan” och hittar “Jakob Eklund - the collection” precis när solen stod 30 grader över horisonten.

[Bussmotor]

Där tog orden slut, men dina vänner med stadsband går omkring där i en icke-euklidisk geometri bland bistra motorcyklar på ett motorcykelsläpp för snöglasögonen kommer fram och måsarna skränar ikapp.

Isen är väck, men det växer ett vackert blomsterhav på trappan igen för de som hade stor otur. Och visar på det hemlighetsfulla vi kallar tingens väsen.

Ta inte den lediga bussen! Du går hem och blir glad att se mannen som gör sina anteckningar på brandskåpet i stadens centrum mitt i vimlet. Du strosar bland tusen och ett ord, i bästa fall, och till ett nytt kafe. Där sitter en tiger bakom ett för stort Ploppaket från Gröna Lund.