Fördömd till en likgiltighet jag lärt mig av drogerna. Kommer jag någonsin reagera igen? Slit mina sår för jag känner inget. Döda dig själv, du är en egen individ. Jag kommer inte vara besviken på ett beteende jag inte kan förneka. Jag kan inte bli arg för att högheten och minnen är det vi värderar högst. Jag kan inte förneka charmen i de droger du dog på, för att de trots allt är det jag njutit på. Jag ljuger inte om vad jag tycker men håller tyst om vad jag känner. För vi är olika personer och så länge jag får vara jag får du vara du. Och jag tänker inte bestämma dina värderingar men jag kommer veta dem när du visat var du står kära älskade. Dina goda sidor kommer alltid utklassa dina dåliga men om du tänjer på mina gränser kommer jag bara falla bakåt en dag och gummibandet kommer smälla på dig när jag släpper. Mitt mående är perfekt så länge inte känslor behandlas och jag är inte polis jag är för att du får göra vad du vill. Men jag kommer inte alltid lita på dig, ditt beroende eller dina grabbar. Babblar du för mycket kommer det sluta för dig med, här med mig. Jag är inte den som säger farväl kära du. Jag kommer bara ha väldigt lite tid för dig när du faller nedåt på min prioriteringslista över människor som förtjänar mina ord och mitt skratt. För du vet också att det är eftertraktat av andra med samma intresse, som inte kunnat göra fel än. Och jag vill ge dig alla chanser i världen men om du missunnar mig den bekräftelse som dom där männen kan ge mig. Kan jag missunna dig de droger du inte sedan länge handlat själv. Men vi vet inte någon vem som skulle svika först för det finns inga gränser för det beroende vi kommer inse att vi odlat under alla de månader på alla substanser på stickan som blev vårt enda vädersträck åt lyckan. Jag vill älska dig tills våra vägar skiljs åt men gör dig inte förtjänt av min ignorans för du kommer vilja ha mig där när du förlorat mig.