”hur lång tid tar det
att komma över döden”
frågade jag kranen
som höll om mitt ben
i mitt knä på MDMA

men utan svar blir jag kvar
för att han håller bara hårdare
för han vet precis som jag
att döden aldrig lämnar oss
i denna tvistade branschen

jag säger förlåt till Ludwig inatt
från mitt kalla lägenhetsgolv
trots att jag skickar mitt hjärta
kommer hjärtan alltid krossas
och de hjärtan som krossats såhär
kommer aldrig kunna bli ett hjärta igen

mandelbruna ögon räddade mig
den underviktiga kille som frälste mig
alla slag mot din kropp har dödat mig
men jag kommer aldrig sluta älska dig
och alla droger var något för sig
mitt liv är outhärdligt utan dig

kommer kärlek existera igen
eller ska destruktiviteten tätna
i mig flödar tusen substanser,
är döden närmare än jag tror
eller precis så nära jag vill ha den

skäms över hur jag rymde
för att kunna skrämma bort skulden
av hur mitt allra sista farväl av dig
byttes bort mot ännu ett race
på de pulver som nu äger min själ

ingen kommer kunna sluta
vi alla kommer dö en dag
jag orkar inte vänta längre
i tomheten du åstadkom
med tramadol och xanor
sedan din kropp blev till
aska

jag minns fortfarande ryckiga andetag
men inte längre dina ansiktsuttryck
som jag undersökte sömnlösa nätter
fruktade, älskade och sörjde för
den fragila själ som brann så stark
som jag en dag grävde ned i graven

Xanor, Iktorivil, tjack och kokain
tryck det i mig så jag får glömma
hur jag blev inblandad i all skit
som lägger vägen för mitt liv
ni äldre män som lärde mig sälja amfetamin

jag är inte lägre rädd för döden
det är då döden kalkylerar
hur han ska skada mig mest
och när jag tackar ja till en nål
vet jag att döden kysser mig ömt

pistol mot mitt huvud
är det du eller jag
som siktar