Den pil som sköts i mitt bröst denna vår kom från något ställe som inte tycktes kunna nosa sig fram av den mest ivriga hund. Den verkade komma från överallt och utan att blinka såg jag den bortglömda platsen jag inte kunde ta ögonen ifrån. Ty den var aldrig annorstädes.

En liten myra kom fram i skogsbrynet och jag var där. En ekorre viftade sin svans i vinden och jag såg det hela. Koltrasten gnolade på sin sång och jag missade inte en enda ton. Färger och ljud rullades upp framför mig i naturens biograf.

Och mitt i det hela kommer ett pensionärspar gående. Ja, de var just där och hela deras liv följde dem i spåren. Inte som sorg, utan som ljuva minnen av allt som hade kommit och gått. Allt var verkligen gott.

Innan det försvann in i glädjens zon djupt inne i mitt hjärta och jag kunde känna hela planeten jag stod på skälva och vibrera, så var det som om alla ord rann ur min mun. Och kvar fanns, trots hela symfonin omkring mig, bara en stilla tystnad som var det kring vilket universum vreds.

Då jag inte hann uttrycka ordet då, så säger jag det nu, det som verkligen betyder något: Tack! Tack för allt jag fått uppleva av ljus, mörker och alla tänkbara sorters färger. För jag kan inte tänka mig något jag ville slippa undan, ej heller någon. Och jag ångrar verkligen, som Édith Piaf sjunger, inte någonting.