Under min gymnasietid hade jag till morsans förfäran tillbringat otaliga nätter med brädspel hos polarna och därefter hålögd och utvakad, förgiftad av cola och energidrycker, stapplat direkt iväg till skolan. Ibland hade jag gett upp på halva vägen, skolkat för att återvända till Frasse och fortsätta spela. Dessa utflykter är morsan fortfarande lyckligt ovetande om, så tjalla inte!

Det klassiska Dungeons & Dragons, D & D, var gängets favoritspel. Vi alternerade med efterföljare som Advanced D & D, Tunnels & Trolls, Rune Quest och några andra som jag har glömt namnet på. Martin var den enda i gänget som hade körkort, och när han var med hängde vi ibland på ett LAN-party i grannkommunen. Då var det oftast FIFA eller Civilization som gällde.

Vi var för det mesta fyra grabbar: Frasse, Laban, Knodden och jag. Och en tjej: Charlotta. Charlotta var smal som en pinne och tjuvrökte hela tiden. Hon var en jävel på brädspel. Vi beundrade henne allesammans, men i solidaritet med gänget vågade ingen av oss grabbar stöta på henne på allvar.

Trots min hyggligt gedigna erfarenhet av brädspel hade jag aldrig förr hört talas om Dungeons & Dino Dragons, D & DD. Jag var fett taggad på spelet i lådan. Frågan var bara hur jag skulle kunna få tillfälle att utforska det i lugn och ro. Kanske kunde jag göra som Monica när hon hade provräkning, hänga ut en STÖR EJ-lapp på dörren?

Jag tog av mig skorna och tassade ut till materialförrådet, som låg längre bort i korridoren. Som tur var hittade jag både vitt A4-papper, whiteboardpenna, plastficka och ett gummiband i öppnade förpackningar. Ingen skulle notera mitt intrång. 

Jag återvände till toan, skrev en lapp och stoppade den i plastfickan, fäste den på dörrhandtaget – och låste dörren.