Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Uppgift: Ta fram en bok. Bläddra fram vilken sida som helst. Sätt ner fingret var som helst. Den meningen är din fösta mening. Skriv en sida. Tänk inte så mycket.


Isvidder i upplösning

Så långt ögat når bara smältande snö och isvidder i upplösning. Inte ett träd, inte en fågel, inga tecken på mänskligt liv. Nu finns det ingen återvändo, tänkte hon, och tog fösta steget mot ensamheten.

På andra sidan väntar de andra. Visst? De har väl inte slutat vänta? Packat ihop, städat ur stugan, sopat de sista smulorna från golvet, stängt dörren utifrån och gett sig av? Nej. Hon motar bort tanken. De lovade att vänta. Efter allt som gått åt skogen, efter alla tomma butikshyllor, alla släckta ljus. Hon måste tro på att de fortfarande väntar. Annars finns inget kvar.

Hon minns sitt kontor på universitetet i Quebec. Skrivbordet var ett gulnat trä, stolen hade armstöd som alltid satt lite för högt upp. Krukväxten var kanske död egentligen, men hon fortsatte vattna den. Hon minns när modelleringarna började se annorlunda ut. När graferna som alltid pekat åt ett misstänkt håll slutade peka och började rusa.

Hon kollar kompassen regelbundet. Än så länge kan hon följa sin kurs. Om några dagar kommer glaciärerna spricka upp och omvägarna kan bli långa. Nu är packningen förvisso tung att dra, men hon vill inte tänka på att hon snart kommer tvingas lämna mycket bakom sig. Avvägningarna hon kommer att behöva göra.

Hon borde ha blivit skräckslagen. Nu, med facit i hand: hon borde ha skrikit rakt ut, sprungit genom korridorerna, slagit larm. Men hon minns bra fascinationen. Glöden i sina egna och kollegornas ögon. Något som stått still i årtusenden hade börjat röra på sig, och de satt på första parkett och såg förflyttningen.

Alldeles snart kommer det att börja skymma. Dagarna blir längre och längre, men de är fortfarande korta. Ska hon slå läger redan nu, eller fortsätta en bit i mörkret? Nu kan hon det. Om några dagar kommer istäcket att vara alldeles för bedrägligt. Två timmar till, bestämmer hon, drar av sig vantarna och ställer ett larm på klockan. Hon intalar sig att det är bra att dela upp dagen i timmar. Att ställa ett larm som meddelar henne, att ha något som talar till henne, om än det bara är en plast- och metallbit runt hennes arm.

Galamiddagen i samband med prisutdelningen är det som känns mest bisarrt i nu efterhand. Långklänning, manikyrade naglar och nya örhängen som glittrade i takt med ett vinterkrispigt Stockholm. Hon hade besökt staden en gång tidigare, sett vattnet omsluta stadsdelarna, men då var det mitt i sommaren. Den var nästan ännu vackrare nu. De berättade att de inte brukar ha så mycket snö i början av december längre, och den ironin är sylvass nu, i efterhand. Att vi stod där med lyx i överflöd, med kungligheter och århundradets skarpaste hjärnor, och firade? Vad i helvete var det vi firade?

Kommer klockans batterier att räcka hela vägen? Kalkylerna hon gjorde innan hon gav sig i väg känns inte lika säkra längre, när mörkret och kylan och ensamheten är överallt. Hon har räknat med att minusgraderna kommer att äta av deras kraft och livslängd, men tänk om hon underskattat hur mycket?

Hon stannade kvar när staden evakuerades. En dåres sista förnekelse. Hon borde ha vetat bättre än alla andra hur det skulle gå. Kanske var det därför. För att hon, till skillnad från dem, visste att de aldrig skulle kunna komma tillbaka. Hon var inte redo att ta farväl till huset där hon bott i hela sitt vuxna liv. Där hon och golvets knarrande plankor levde i perfekt symbios, där katten och hon satt i den röda soffan och läste varje kväll. Hon ville bara hålla fast lite till.

Pipet från klockan på hennes arm skär genom det regelbundna raspandet av hennes skidor mot skaren och hennes ansträngda andning. Hon gör sig redo för en natt i en värld så ensam att den lika gärna kunnat vara tom.

De lovade att vänta, tänker hon medan sömnen kommer krypande. De lovade att vänta.




Prosa av Talema
Läst 164 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2018-12-15 16:50



Bookmark and Share


  HelenaW
Det här är det bästa jag läst på länge! Detta är början på en bok jag vill läsa.

Du har Det, skriv!
2018-12-15

    ej medlem längre
Välskrivet och spännande med fin apokalyptisk stämning! Och bra skrivövningstips!
2018-12-15
  > Nästa text
< Föregående

Talema
Talema