Klev varsamt över gistet,
bredplankat och sandskurat golv.
Där i släpljuset från
österfönstret mot den tunga granskogen
stod ännu, skevbent och ranglig
den pall från vilken jag först skådat världen,
drömt dagdrömmar
inbillat mig de världar
i vilka jag alltid blev hjälte

Nu får jag böja mig ned,
då höjde den mig upp

Med handen far jag över den nötta ytan,
en flis snittar sig in under handflatans skinn,
grinande nyper jag den synliga ändan, drar,
en droppe blod följer, faller, sugs in i trä.

Minnet av en annan flis i samma hand
men med ömmare skinn
en mansålder tidigare
stockar andning, rusar blod.

Lugnt smeker jag den lömska ytan
översvämmad inuti vid minnet
av alla de ytor jag smekt genom livet
som vasst betalade min smekning med ett ärr.

Jag sätter mig varligt
lutar huvudet mot
fuktskadad barndomstapet
låter tårarna rinna