vintersolen färgar sorgens vingslag

bryter skuggorna och lägger sin lenande värme över våra axlar

ingenting är längre dunkelt

färgerna förtätas i sin ursprungliga hetta

det finns en återhållsamhet som knappt tillåter en sådan koncentration av färger och värme

som undrar om den sker

på bekostnad av andra delar av livet

som om det skulle finnas öar av tomrum

där färger inte syns

likt en akvarell där vinterljuset bleknat till hålrum i solens fallande strålar

men när dagern lyser upp det till synes tomma

lyfter liv och värma ur dess famn

ser du hur ljuset sträcker sig fram

och väcker frostblommor längs sin väg?

© Birgitta Wäppling, 28 december 2018