när solen gick ned
fylldes längtan som
annars låg som ett
täcke över själen
med sin
enda åtrå som ständigt
låg på lur

kunde inte sluta se
eller känna det
självklara
medan en högtravande ångest
svarade med en negation

så enkelt i sin närvaro
och så förbannat komplicerad
i sin frånvaro
att väntan ständigt blev njutningen
innan antiklimax

det enda som händer
och slutligen sker
är att solen går upp över horisonten
och lägger väntan åter i dvala

tills den åter går ned igen