Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kårhuset maj – 68



Lördagen den 25 maj 1968 befann jag mig ensam ute på mina föräldrars lantställe Sågsjökumlet ute på Värmdö. Jag skulle kratta löv och göra i ordning på tomten inför sommaren. Det var förmiddag och vackert väder med strålande sol. Efter någon timmes slit tog jag en paus, satt mig vid trädgårdsbordet och slog på den medhavda lilla transistorradion. Då fick jag höra en något exalterad hallåman som meddelade att studenterna vid Stockholms universitet hade ockuperat sitt eget kårhus.
- Va? Ockuperat kårhuset! Det måste jag kolla upp. Jag visste ju att det skulle vara ett möte om vad som kallades UKAS kvällen innan. Många, så även jag, uppfattade UKAS som ett försök från statsmakterna att toppstyra och marknadsanpassa universitetsutbildningen, vilket vi såg som en inskränkning av universitetens frihet.

Jag tog med mig mina smörgåsar som inte hunnit bli uppätna, hoppade in i farsans röda Opel Kadett och styrde kosan mot stan. Jag körde uppför den branta Drottninggatan och lyckades hitta en parkeringsplats på en sidogata. När jag skyndade genom Spökparken mot kårhusets funktionalistiska låda såg jag att någon hade skrivit ”Det är rätt att göra uppror” med svarta spretiga bokstäver på väggen ovanför ingången.

Genom entrédörren strömmade folk in och ut. Bland de första jag mötte var, något förvånande, medlemmarna i popgruppen Fabulous Four, ni vet Lalla Hansson och grabbarna. I ett hörn där trappan svängde upp mot matsalen, där mötet pågick, satt några kompisar jag kände. – Har ni varit här hela natten? Berätta vad som har hänt. Eftersom de såg hungriga ut erbjöd jag dem mina smörgåsar vilka de tacksamt tog emot. De berättade att Palme varit där sent på natten utan att göra någon succé. Senare fick jag veta att min kompis Ian, som var aktiv i kårpartiet Samling Vänster, var en av dem som varit iväg och hämtat honom. Plötsligt tog en grabb jag inte kände upp Maos lilla röda och läste ett citat från ordförande Mao. Då smällde det av en fotoblixt från en fotograf nedanför trappan. Veckan efter fanns ett reportage i bildtidningen Se med rubriken ”Den lilla kampgruppen styrker måltiden med Mao-citat. Ja, allt är inte vad det synes vara.

Jag fortsatte uppför trappan till matsalen där mötet pågick för fullt. Det var packat med folk och debatten var hetsig. Anders Carlberg från Vänsterns Ungdomsförbund fördelade ordet med stor auktoritet. Ibland blev han häcklad av några medlemmar från högerextrema gruppen Demokratisk Allians, kända för sitt kommunisthat och sitt stöd för Vietnamkriget. Långt bak i salen stod ett led med tjejer som antagligen kom från vänsterextrema och sektliknande Rebellrörelsen. De var som robotar och upprepade gång på gång: - Kamrater, låt oss skrida till omröstning om fanan! Det fanns ett förslag om att låta hissa en röd fana. Det hela gav ett ganska obehagligt intryck. De stod där och mässade som i trans.

Efter hand kom debatten att handla allt mindre om UKAS och allt mer om att förändra och helst störta det kapitalistiska samhället. När det väcktes förslag om att ge sig ut och demonstrera vid Operan och Centralen kände jag att nu fick det vara nog och begav mig av för att söka upp min bil och köra hemåt.




Prosa av Bo Scharping
Läst 44 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-01-12 11:12



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
Rebellerna dök upp. De s k dubbelmaoisterna.

Carlberg bröt sig sedan ut ur MLK, som VUF hette efter brottet med VPK, och bildade FK.

Jag känner till en man här i Gävle som var en av dem som klättrade upp i almarna i Kungsan.

Jag tillhörde själv vänstern, men det var senare. Troligtvis var jag runt 14, så det var väl 1975 jag gick med i VPK.
Fast i grund och botten hörde jag nog hemma i SKP. Var på väg in där 1983, men så stod valet mellan partiet och punkbandet, och det blev bandet (mitt tredje sedan 1980).

Alla dessa vågor som dragit in över Sverige...
2019-01-12
  > Nästa text
< Föregående

Bo Scharping
Bo Scharping