Ibland känner jag för att rymma bort
bara ta med min ryggsäck och sticka
strunta i alla tider man måste följa
alla förpliktelser som ständigt jagar
en i hälarna och tröttar ut kropp och själ
vi som arbetar är slavar åt staten
kraven är enormt höga och man piskas
att göra saker och ting snabbare
hela tiden ska det sparas in pengar
sen får vi bara sämre och sämre
välfärd och vi ska inte förvänta oss
att få något tillbaks för allt slit!
jag är så trött på detta och så många fler
vi blir bara en större och större grupp
vi håller på att slita ut oss totalt
skattemedel måste bara in till staten
och det är stora summor de får av oss
utbetalningarna är idag skyhöga!!!
vi arbets-slavar bär osynliga tunga
bojor på våra fotknölar och drivs på
korruptionen är stor och flera stoppar
extra pengar i sina privata fickor
enorma bidrag ges till länder som
stjäl dem från deras folk i nöd
det som pågår bakom våra ryggar
är så hemskt att orden inte räcker till
men en sak är säker, politiker gör som de vill
de bryr sig inte om våra röster
de fullständigt trampar ner dem
staten bryr sig inte om oss som är
ärliga sanna följer lag och ordning
är goda snälla fogliga gör rätt
som gör allt på bästa tänkbara sätt
vi behandlas mer och mer som skit
det är så uppenbart att det inte
går att mörklägga eller ljuga om
jag känner för att rymma bort
i alla fall ett tag, den stund som krävs
och bara strunta i allt och bara vara
där inte någon kan nå mig
( bara mina barn+föräldrar )
jag är trött på att känna mig
utnyttjad av staten som en slav
ingen tacksamhet för det jag gör
bara krav krav krav krav..
kanske seglar jag iväg på det
stora oändliga vida hav
och går i land vid en hamn
där frid tystnad rofylldhet bor
långt från verklighetens vardag
min ständiga dröm längtan






mare