Limericken är en femradig skämtvers av brittiskt ursprung. Raderna 1, 2 och 5 består av nio à tio stavelser eller tre betonade stavelser och rimmar inbördes liksom rad 3 och 4 bestående av sex stavelser eller två betonade stavelser. Ett vanligt mönster är att rad 1 presenterar en person och hans eller hennes hemvist och raden slutar ofta med ett ortsnamn men detta är ej nödvändigt. I rad 2 ges en karaktäristik eller tecknas en situation. Detta utvecklas i de följande raderna med en överraskande effekt i rad 5 - komisk, absurd eller hos många odlare av genren, vågad eller rentav skabrös. Absurditeten fanns redan hos den förste berömde utövaren, Edward Lear, som dock aldrig själv använde benämningen limerick.

Edward Lear, 1812-1888, brittisk författare och konstnär, bäst känd för sina nonsensverser som han började skriva för barnbarnen till sin gynnare Lord Derby. Dessa verser utkom första gången 1846 som "A Book of Nonsense".  Lear skapade inte limericken men bidrog i hög grad till dess popularitet och har kallats limerickens fader.  Lear var astmatiker och klarade inte det fuktiga vinterklimatet i London utan reste under denna årstid söderöver och skrev och illustrerade många reseskildringar från dessa resor. Lear var även en framstående bildkonstnär och gav en tid lektioner i måleri till självaste drottning Viktoria.

Enligt modern forskning har benämningen av den femradiga skämtversen limerick inget att göra med Irlands tredje största stad, Limerick. Istället anser forskarna numera att versens benämning hänger ihop med det gamla engelska ordet "limmer" som betyder lurendrejare, skojare och kanalje. 

Edward Lears femradiga verser blev oerhört populära i 1800-talets England och kallades för learics och människor försökte överglänsa varandra på pubarna med att ur minnet kunna högläsa flest av dem. Forskarna tror numera att någon vid en sådan högläsning ändrade om en learic så att den hamnade "under bältet" och att då en åhörare kommenterade med "Det där var väl ingen learic, det var ju en LIMMERICK!” Denna lustiga kommentar spreds sedan mellan pubbesökare och andra och versformen kom efterhand att få sin nya benämning. Så småningom förlorades, av bekvämlighet, det dubbla m:et och kvar blev limerick.