Jag, kastad långt ner kvalets låga håla
låg lämnad lägst bland spökravinens spindlar
där endast bindlars svarta inre svindlar
med många år som sågs därute pråla.

Jag drömde tömd om ljus att grus bestråla
mot vägg av ovisshetens vita vindlar
men trots att anden bands av ögonbindlar
i blindo hördes innanvindar vråla.

Att vråla hallucivt om liv ur djupen,
hur inget öde övervinner anden
och vilsamt hördes hopp i nattlig vaka.

Så slutligt gick en blick av eld utkrupen
ur hålans vrål, att treva levnadslanden
och förd till ljuset står jag stolt tillbaka.