Jag såg på ditt Norra öga, att därur fallit en tår.
Ehuru ingenting längre syntes här, på Terra Firma,
kunde jag förnimma en smärre skälvning
någonstans i Jordskorpan.

Var det Tektoniska plattor, ja hela kontinenter
- hundratals mil - och andetag bort :
Där dessa nu gled djupare ner i Världshaven,
tangerande strängar i Ditt bortflyende nervsystem ?

Etyder, kortvariga Romanser - klingande -
enstaka fåniga Mazurkor - struttande -
skymde sikten,
allt medan Smeden smekte städet
i mitt inneröra :
Stravinskij hade ju redan nedlagt sitt Våroffer,
medan jag, här och nu, fortfarande fick dras
med min galopperande Februari-melankolik.

"KAN du inte, helt enkelt, hålla klaffen ett litet tag ?"
sade du äntligen - Tog ditt Pick & Pack -
flyttade till en annan Nod,
sökande Lyckan i ett annat skimrande,
Extro-Galaktiskt sammanhang.

"NEJ !" skrek jag, när klockorna i Katedralen klämtade,
"Väck mig inte", för jag ville så innerligt gärna vara nedkopplad
några ögonblick till.