Hur ömtålig är vi ej sedan vår skapelse
när sopransaxofonen frågar oss, ur en svindel
nyss väckt i minnet av en förliden natt
och ett vinterklätt träds sakta längtan
hör du dina långsamma andetag
som tårar ur regn och blöt snö.

Där under takfoten faller ingen snö
i rummet, händer på hud blir en ny skapelse
i uppvaknadets hävda djupa andetag
och får dagen att bära i sin famn en lätt svindel
en dans sprungen ur tidens längtan
när vindens lyra log en natt.

En fantasi tonsatt ur en enda natt
och kan du tänka dig södra Kalifornen i snö
en het dag som denna, en omöjlig längtan
och där framför elden se en skapelse
så låt nederbörden ge dig svindel
som smaken av dina varma andetag.

Speglars bild av nakna andetag
när dagen sakta i ett eko övergår i natt
från den högsta platån en svindel
när grenar långsamt smälter snö
och övergår till en årstids nya skapelse
trädens nyfödda längtan.

Du ser hur bladen ger solen sin längtan
bak fönstret och i små, små andetag
så går en tid, stillastående, en knopp av skapelse
ur denna ständigt återkommande natt
när det blir mindre och mindre snö
som om själva den kommande årstiden ger oss svindel

Den morgonens ständigt nya alfabet ger dig svindel
där under en växande lugn längtan
att åter se det som var förborgat i snö
en lång kyla, så ta in vårens djupa andetag
om än för en sällsynt natt
där i vår återkommande skapelse.

Den är där i ett anteckningsblock svindeln, bland några skissade andetag
som en återvänd längtan ur i en ljusare natt
när sexsidiga iskristaller av vatten och annat vitt som snö blev en ny skapelse.