Om jag önskar tillräckligt hårt,
att rötter börjar växa ner i marken.
Då kan jag bevara det som är vårt,
ut i mina grenar, långt in under barken.

Då står jag fast när vinden om mig piskar.
När det river i min krona och lever om.
När framtiden till bladen mina viskar,
"Ni kan aldrig bli ett dom".

För om jag önskar tillräckligt stort,
kanske sagan får ett lyckligt slut.
Ett slut som vi bestämmer, som vi gjort.
Dit vi båda kämpat oss ut.

Ner för branten och över en älv,
efter iskallt tvärsim i motström.
Vi värmer varandra och våra själv.
och verkligheten blir vår levande dröm.

Det önskar jag.