Min dag liknar skuggan av skit. Ute snöblandat regn, inne snöblandat regn, rätt på hjärtat och in i hjärnvindlingarna snöblandat regn; på köksbänken av zink och ner på den obäddade sängen snöblandat regn; på kudden, lakanen, täcket och filten regn med snö i, snö med regn på. Jag vet inte vad jag gjort, hade lika gärna kunnat vara full. Jag är öppen för förslag, men tar inte emot dem och när de goda råden likväl kommer blir jag depressiv; försjunken, låg, taggig – ger mekaniskt väluppfostrat bort mitt tack. Det sväller då i mig av femtonåringens bleklila puder, en mix av att klara mig själv och att alls inget kunna.