mäktar med att fejka lyckan
tvåhundra gånger
kanske trehundra
men gud
nån slags gräns kommer att dras
snälla chauffören
överraska mig
åt vilket håll som helst går bra

äre fel att känna sig gammal
när man är ung
eller ung när man är gammal
äre bottenlöst mörkt
att känna sig som 26
när jag är 26
fattar inte vilket år
eller sekund
som åldern kommer pricka rätt
I mig

det finns en skräck
i saker som hänt
och jag vet
måste bara ta mig tid
till att minnas
så kommer dåtiden
va annorlunda sen
kanske

men ja
såklart
kom igen
alltså vi kommer inte offra allt
utan att vara helt säkra
på vad förlusterna kan ge oss

alla och ingen behöver dig
och du frågar dig själv tveksamt:
får vissa hem
och förtroenden
vara tillfälliga?

en skog kan ju kännas så ensam
när man är ensam
och en stad så rik
när man är älskad

paradoxalt
att varken mexiko city
eller caracas
ser ut att ta slut från himlen
när chanserna på marken
inte sträcker sig längre
än till kvarterets gränser

är vi tillräckligt långt ifrån
tappar vi konturerna
av varandra
därför kan vita huset
lika gärna vara en industrilokal
när du ser det från ett flygplan

så ta det lugnt kompis
eller älskling
ingen märker dig ändå