hela världen grät
jag var 17 år
och såg mig själv
i europa
utan riktning
soldaterna hade förhandlats bort

en natt
gick jag bara ut
hamnade i en svart grotta
där såg jag min pappa
mina kläder från när jag var barn
det var på riktigt
och jag kunde inte minnas
att jag burit den tröjan
dom byxorna
eller den glädjen

i de avhuggna
krassa
meningarna
i min journal
ryms minnen
och känslor
jag glömt bort
men som en påminnelse:
jag har varit sjuk
jag har lidit
och jag har tvekat
på mer än vad som
varit bra för mig

på lördagen
färgade jag håret rosa
och när måndagen kom
var jag mörkhårig igen
på tvn hade soldaterna
förhandlats tillbaka

mitt unga hjärta
har en gång
varit så fullt
av glädje
och sorg

är mitt vuxna hjärta
stagnerat
eller bara behagligt
vid liv

när vi en gång nådde new orleans
ljudliga mörker
sa jennie
att det som är mitt
är ditt
för visst kan upplevelserna
vi delar
vara jämlika

det är så mycket
jag inte vågar mig på
det är så mycket
jag inte förstår

som 22-åring reste jag
till Oklahoma city
det var så tråkigt
och lugnande
att världen stod stilla
även på andra platser
än mina

månader senare
när julhelgen kom
öppnades katolska kyrkan
vi stannade till
och gick vidare som ingenting