I en kyss, Verdis ord och ett nytt tungomål.
“Ah quell'amor ch'è palpito dell'universo intero”

Chokladen smälte av kärlekskval men morgonstjärnan lät en ny dag gry med vankelmodiga vingar. Mot myndigheter med stadig hand hävdes det ordsmidda spjutet, men de, de talade med två tungor och blottade en skummande mule och tiden grusas. Orden fastnar i postmoderna tiders maskineri.

Böcker är brutala i regn, de härmar en teatral storm, men där under kransen, tilltufsad men räknar dem lättare. Kasta hit eller dit atlantiska oceaner, men lyssna ur för korta steg.

Ta en titt just nu, rimmen vrider sig, annorstädes, outtröttligt likt dundrande kättingar men inga treradingar är om hästtagel som sonnetter.

En näve hästkastanjer är som en klase “A”, alla ansträngningars skapelser, en kokande utfallsport och en vingligt flygande stig.

Avsluta, fängsla den klirrande visslingen, genomträng metamorfosens fotosfär, i ett blågrått skiljeteckens element.
De hänger sig åt ett rasslande “r” och “n”
flyger iväg och ångkokas med “s” och “t”
i de oförlikneliga flykters tommerum.

Och som brännmärke, oktaver brännmärker jag, kalla klibbiga kärlekar och blod men vår dans är inte över, vi börjar svänga runt, vi vrider oss

om sommaren.