Det där brosket i det knäckta djurbenet som länge kokats. En trappa upp hos Kjell vid byxbenet där dagens fyllda urinpåse landat efter att inte ha blivit bytt sedan det stilla morgonkaffet och det där finska leendet. I porten intill flisor i plastpåsar knutna om huvudena på unga män efter de klätts av, tejpats och skjutits i ett cykelförråd och de anhöriga som faller till marken av sina egna skrik. De unga levande svartklädda männen som stenar på ett fält. Under blusen brösten som väntar på den första beröringen av mannen utanför fönstret på stigen härute: han som sjunger där han går. I hjärtats brus av rödhake och blåmes och i solen som bjuder sin pelare av ljus mellan de väldiga asparna. Notre Dame brinner upp och det har varit en lång vinter, jag vaknar med stånd igen.

*