Jag vaknar med stånd igen, efter en lång otydlig vinter med ett organ att bara pissa med och visst har jag grubblat. Om än antytt, knappt noterbart, inte ansträngt mig särskilt att tänka, men att, ja… att nu är det över. Jag vaknar och vill sjunga, sitter en mycket kort tid kvar på sängkanten, om alls. Vill fort upp och inne i mig denna tid, för var dag med allt fler och tydligare fragment, är nattens drömmar. Denna gång en dröm om en bruten man, ja, efter en arbetsplatsolycka ofärdig och haltande, med hängande händer och böjt huvud, och hans kvinna som med lågmält fokus och fuktig värme i röst och ögon, och ja, det är nästan så jag tror henne, säger att han är en värdig. För han har byggt sitt eget imperium, börjat från början, med två tomma händer, hon säger så, byggt själv.

Klockan är lite och silverstrimmor av ljud: rödhake, blåmes och taltrast babblar och sjunger var och en för sig och in i varandras näbbar: som flor av is som flyter förbi i solen i Muonio älv. Jag dricker mitt kaffe med ett öga på den blanka svarta ytan i koppen och den andra i fönstret och jag ser de första två hyresgästerna linka iväg till sina bilar: det är väl höfterna, men det kan vara knäna, länden eller nerverna eller alltihop i en enda salig röra. I ett koppel av vibrationer sätter sig köttets prakt som en kataton romb över huslängorna och jag tänker att människor har ett snitt mitt i ansiktet som det strömmar in luft i som fiskmat i en guppy och ut rinner halvsmälta fraser och lukten av sopor.
Som flerfärgade slipsar nyss skurna ur ett blänkande lakan fladdrar bäckar av tusen små ljud. Jag öppnar dörren till min franska balkong och sköljer mig.

*