Jag börjar förstå
att jag måste
släppa mina murar
som jag gång på gång
bygger upp för skydd.
Kanske måste jag
ta mig igenom skammen,
acceptera att det finns,
sluta mura in den?

Ja, jag vet att jag flyr,
men inte av lathet.
Jag flyg från känslomässig smärta,
vill glida ifrån den,
inte uppenbara den för dagen.
Inte kännas vid den.
Jag tror mig bli svag.

Men kanske är det just
svagheten jag måste
belysa för att lyckas?