Jag är fri att stöka, att flyga runt och jag går gatan fram. Jag hittar själv på mig och mina timmar och jag går långsamt fram, tänder en cigarill. I lurarna om huvudet i öronen Ain´t no sunshine och I want to take you higher: musik som spelades på radion när jag gick i banangula kortbyxorna av frotté; när jag hade stor skalle på smal hals, när jag trodde göken var tvåmeter lång och de vuxna i min närhet kunde skrämma mig med att LKAB kommer och tar mig. Jag steppar fram, tar några kliv till höger, ställer mig på Torbjörn Klockares Gata, står står och tittar på en särskilt vacker blågrå husfasad och himmelen. En skata, en kaja och en duva står intill och kanske tittar de på mig. Promenerar en två tre fyr hela Falugatan fram, passerar på slutet tre skägg och en motormekaniker, rör mig uppför en liten trappa, upp till Sätertäppan. Jag känner på trappans ledstång av massivt järn, svartmålad. Jag glor på trappstegen: av sten. Dröjer vid dem, föreställer mig sittande där när allt är över, som senil med citronskal i handen eller med cancerdomen eller nedgången och utfattig bortom hoppets gräns.

I innerfickan en plunta av blåfärgad plåt med en ingraverad hjort på. Jag tar en sån stor klunk jag kan, jag tar en till. Det är rom ifrån Trinidad och jag skruvar på korken som är vinröd. Tänder en ny cigarill och när den är tänd skruvar jag av korken på pluntan som jag, medan jag tände cigarillen, höll fast med armvecket eller om jag hade ställt den mellan mina skor. Tar en till klunk, suger i mig, slickar läpparna efteråt. Jag går runt hörnet, in på en gammal sunkig grekisk restaurang som försöker låtsas fin och jag går rakt in till bardisken som är blåvit. Jag för gående upp ett finger och innan jag hunnit lyfta handen vrider sig bartendern bort och börjar tappa upp en öl. Jag drar och rycker i mig halva. Ber om en grappa, en sexa. Sveper den och resten av ölen.

Jag går ut, tar på mig solglasögonen, går gatan fram, går. Vid Roslagsgatan går jag in på en kaffebar, ställer mig vid zinkdisken, sveper en dubbel espresso, tuggar i mig en amaretti, säger till om en sexa calvados. Det hugger till i bröstkorgen, jordskorpan brister, sparvarna kvittrar ute som inne. Jag sjunker ner på knä, ser en pingpongboll, hänger med ena armen kvar på zinkdisken. Börjar tyst jojka och recitera ryska salongsartister, börjar rabbla på jiddisch och arabiska, börjar sjunga med late great Reverend Pops Staples honungslena röst. Minns som i en kaskad av glöd hur det var då människan måste bära hem vatten och ved.

*