Jag är min egen fiol, min palett, min lerklump, min lera. Jag gräver där jag står, formar mig, smeker mig trött, ropar mig hit, skickar mig bort. Använder och avfärdar mig, tänder av, klöser och luggas. Jag är en vanlig och enkel människa och med det går jag ut till skogen, till staden och ut till de andra människorna. Upptäcker brist och frustration via mina sinnen i mötet med de andra, glädje och irritation och lättnad och en kraft som inte är mindre än min egen, som kan överraska och växa. Min kropp är en tombola och ett tivoli; själen ett namnam och en utställningshund, finsk senap och gallsprängd gosegris; en kanderad mattfrans, en pinne och en boll, lyx och skräp.

Jag lever mitt poetliv, rör mig kopiöst över väldiga landskap, åsar och sänkor; kryssar mellan punkthusen, planteringarna, gångtunnlarna och trottoarkaféerna. Jag vill inte röra mig ifrån start till mål, vill inte veta vad de andra gör, jag slipper fast jag vet så lite och jag är en rund liten mjuk italiensk salladsost och de omkring mig verkar ha bråttom och de är franska hårdrostade brödbitar och etthundratjugosju andra saker och jag tittar snett underifrån. Jag vill inte ta sakfrågedebatten, vill inte stärka min ståndpunkt, jag vill bli avsugen med livremmen hängande mot golvet, vill inte vara laminerad. Detta är mitt sätt att leva och att finnas till och jag bär och jag släpar och drar och bara de som har kan betala sig fri. Jag håller en ros i min hand och vet det, vet att det betyder sexuell kärlek till en kvinna och andra gånger jag haft en ros i min hand har jag släppt ner den på en kista i en grav.

*