Det här låter patetiskt, jag vet, och därför säger jag det: jag reste en gång till Andalusien med min gitarrspelande son enbart för att jag läst en text om en nyss död Paco de Lucia. Det var då det och nu på linoleummattan i ett anfall av rasande indolens. Men jag vet annat: igår till exempel grät jag och för några dagar sedan skrattade jag högt tillsammans med en annan riktig och bra människa och jag vet inte när det här plötsliga livet ska ta slut och jag vet att jag kan leva med mina sår och jag blir med åren både skörare och mer tålig och jag kan säga nej och därför ja och jag vet att allt jag nyss har sagt är tillsvidare. Att långsamt påbörja åldrandets roende. Att minnas Klaus Dingers våldsamma trummor och tänka på att han cyklade runt i Berlin och sprejade färggranna hjärnor på väggarna. Att tänka på den långa raka linjen.

Asplöven fladdrar utanför mitt fönster som ögonen på ett mycket litet barn som man blåser på. Maskrosorna och gräset är penslade med LSD och jag stirrar mig blind och lastbilarna på stora vägen åker med slagg österut. En gammal kvinna på gångstigen går fortfarande upprätt. Jag går inte på benzo eller pulver, men jag brer på ett tjockt lager margarin på min smörgås trots att jag har papper på att det farliga kolesterolet ligger för högt. Äter den med flera skivor av rätt så fet ost. Jag använder inte heroin, men slutar med blodtrycksmedicinen utan att prata med doktorn. Går sedan ut och ställer mig vid en björk. En rödhake i trädet: jag tittar på den, glor och stirrar. Den vrider sitt lilla runda huvud och jag tror att den vet att jag står där, att något står där. Ja, det hjälper. Jag glömmer faktiskt att tänka. Regnet pockar på, fukten, regnet.

*