På tio månader har vi umgåtts sju gånger
jag vet inte vad som händer
du försvinner, du hör av dig, du blir tyst, plötsligt är du här
jag undrar varför, du ger inget svar som jag förstår

du kom hem till mig när vi inte hade träffats på över en månad
du var blöt av regn och frös, berättade hur du blev insläppt av snälla främlingar
jag såg bara leendet i ditt skäggiga ansikte
jag vände mig om innan jag gjorde det du inte vill

jag vill vara nära, du vill hålla avstånd
ändå kommer du nära, men jag försöker hålla tillbaka
stanna här
spring inte bort igen

när du är fundersam blir dina ögon till springor
du märker hur jag kollar på dig
då blinkar du med ena ögat
jag slår fort ned blicken så du inte ser hur det ilar i mig

jag avundas dig som ser mig som en kompis
jag blir arg på mig själv som har oförklarliga känslor
jag vill fortsätta ha dig i mitt liv
men jag är rädd att jag inte är så betydelsefull

varje gång vi säger hej då ger vi varandra en kram
du ser alltid osäker ut, jag tar alltid ledningen
men det är alltid du som kramar hårdast eller gör det busigt
medan jag alltid säger ”du knäcker mig” eller ”vad taskig du är”

(men innerst inne njuter jag lite extra, det känns alltid som sista gången)