när himlen svartnar en lång stund tidigare

medan stjärnor klättrar fram över scenen

iklädda genomskinliga säkerhetsnät

och försöker bestråla varsin vrå

av vår stad som aldrig hinner med

alla stationer att skärma sig

själva tillsammans genom tätnande kaos

än mindre dröja skönt på

spindelbenen längs åttafaldiga punkter

av lila moln blivna fästade vid vagnarna

som sakta översvämmas av tomheter

eller plötsligt blir oändligt ivägslungade

i isolerade banor på ett kapplöpningsmästerskap

för att möjligen komma tillbaka

en soligare morgon i augusti

likt den limegröna bumerangen jag fick 1984

från en norrbottnisk marknad som min systerson

2019 i samma ålder råkar skicka upp

till trädtopparna som tillhör någon industriell anläggning

i Göteborgs ingalunda helt döda hamnkvartér vi aldrig

kommer in på och tvingas vinka adjö

eller äntligen köpa en ny flygbåge

av färskt trä istället för den gamla i plast

som funnit ro på komplett oväntad plats