Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol. I minus trettio och i myggsvärmar som skickat hurtiga sörlänningar till psyket eller till flaskan, till snaran. Och att farsan min var höjdare i gruvan, den yngste gruvfogden i Leveäniemis historia, det är det allt också något visst med. Den enda höga chefen på LKAB som pratade arbetarnas språk var han, min far: det vill säga gruvengelska, det vill säga meänkieli och finska. Det pratades kan jag tro om kulsinter, skiftgång och slagg; brytning, anrikning och ortdrivning. Och rimligen, vill jag tro, om inte annat så med tornedalskarlarna: om nattligt nätfiske, harsnaror och pojkminnen av ljuster i bländvitt optimussken.

Och nog är det rimligen någon helt annan särskild kolijox med att jag själv illa fort flyttade till storstan; snabbt gick under, söp och ville inget annat. Jag sublimerade med Charles Bukowskis skitiga prosa och blues ifrån stereon och under gesterna och skinnet pockade rå dräktig nöd som mäsk och som deg; som sprängdeg. Som ett ännu ofött barn; pyrande oartikulerade rop av vrede och sorg. Som kvardröjande ekon under gatstenarna, som använda knullgummin i pissrännorna. Jag gjorde sedan några tappra försök att bli något, att bryta mig loss ur mig själv och med överraskande ryck rusa ifrån mig, inte minst min kropp. Men fick mest bara ångest av det och svettades kallt, sittande på kanten av köksstolen och där ur en skål slevande i mig mat som jag inte visste vad det var; började skrika rakt ut då telefonen ringde samtidigt som jag höll på att steka lök eller koka pasta.

Farfar satt de kalla krigsnätterna i källaren vid kamin med pligg i sin snusiga mun och sydde lappskor av renhud. Matade brasan med furu och björk. Far min satt tvättat och rakad sugande på tulo vid ritbordet på kontoret med telefonerna. Lämnade allt emellanåt konstruktionerna och gick ut till anläggningarna. Pekade då och då med hela handen, och ibland på kvällarna drack han grogg med mycket viktiga personer, åt krabba på Bolagshotellet, kom hem sent, lite glad. Han klev rimligen någon gång i fel galoscher, rasslade kan man tro med manschetterna, eller kanske ändå inte, troligen inte, men vad vet man. Det är mycket man inte vet.

*
Jag ser redan första gången jag träffar dig, när jag lyfter blicken och tittar på dig, på ett trädgårdskafé, då jag kommer gående mot dig med brickan med kaffet och mazarinerna, där du satt dig vid ett bord längst bort vid en ek för att hålla vår plats, att dina ögon ser på mig och tycker om mig (åtminstone), underligt nog. Det är en bra början. Ja, och det är inte självklart att jag skulle tycka om dig bara för att jag behöver en kvinna; måste ha närhet, fysisk och psykisk kontakt och så allt det andra som filosoferna, teologerna, psykologerna och doktorerna närapå ingenting vet något om. Av att bli särskilt berörd, rörd av och vid, en enda. Men det gör jag: jag tycker genast om dig. Dina i kvällssolen skinande tänder och dina kisande ögon på ett snett lutande huvud vill jag inte sluta se på och låter bli att göra det bara de gånger jag böjer mitt huvud bakåt och skrattar, med dig. Jag vill prova, på riktigt försöka igen, möte för möte, stund för stund.

Att sedan, ja, att det mätbara liv jag levt innehåller en lång lista med misslyckanden har inte helt och hållet att göra med den du ser framför dig. Det är från och med nu, nu och nyss som mest räknas. Och, nej, inte är jag frikopplad ifrån den tid och den plats som jag lever i – med dödliga klimatförändringar, med Trump, Putin och SD´s obehagliga enfald och mer tätt inpå skjutningar i bland annat den förorten jag bor i. Med tjugoåriga pojkar som både mördar och dör av pistolkulorna som ingen med rejält inflytande på allvar verkar vilja eller klara av att stoppa.

Jag lägger ifrån mig luren med min gamla mammas pratande röst där inne i. Jag ler ömsomt matt, inte utan kärlek, ömsomt irriterat. Lyfter långsamt på huvudet för att hinna betrakta, inte slarva och svepa förbi, den lilla buketten med vide i en rökfärgad vas ifrån 1970, som jag fick av min pappas sista kärlek en vecka efter han dött, plockad på Luossavaaras östsluttning och sedan många år torkad och ändå lika vacker som när jag fick den. Där ute på klätterställningen hänger tre tolvåriga kvarterspojkar upp och ner med benen över en kant, verkar på så sätt studera, kanske uttråkade eller i en annan värld, traktens unga brett leende mammor som sitter på huk i gräset med skrattande småbarn om sina liv och halsar. Det gror frön i mig av hopp och från och med nu börjar jag göra armhävningar och använda tandtråd. Jag vill vara fin.

*