Jag har kysst fler flaskor än människor under de få år jag levt. Fyllor består till skillnad från relationer. De är tillfälliga.

Musiken dånar ut ur högtalarna. Jag dansar vilt runt i lägenheten och dricker rödvin. Sätter upp håret mitt på huvudet i en slarvig knut och sluddrar högt fram betydelsefulla rader, lite eftersläntrande, till de dånande tonerna. Jag har ringt för många samtal till för många människor som inte svarar. Jag sväljer hårt och fortsätter skrika till musiken för att inte börja gråta. Fortsätter dansa vilt och låtsas att det är nyttigt att leva så här. Ensam i alkoholdimman.

Alkoholen står där när ingen annan gör det. Även bakfyllan. Kan ibland älska hur den får min kropp att skaka och att nästan falla till marken av yrsel och illamående. Att få mig att känna fysisk smärta så stark att jag inte längre känner den psykiska. Den ger igen efter den där härliga dimman man tappar sig själv i. Den man tryggt låter sig omfamnas av. Jag tycker mig uppfatta passion. Det jag söker i allt jag gör samt i relationer. Det är en hatkärlek. Även en inbillning kring passion. Det är en destruktivitet. En ond cirkel.

Skammen består även den. Jag skäms så otroligt mycket över alla de saker jag gör och inte gör pga mitt drickande. Vet inte längre om det är alkoholen eller jag själv som talar. Vem är jag?

Och vem är du? Du berättar att vi träffades i fredags. Det får mig att fundera över vad fan jag gjorde i fredags. Hela mitt liv är en dimma.