Jag har kysst fler flaskor med djupare intensitet än vad jag kysst killar med. Trodde att alkohol var min drog. Du lärde mig annat.

Raketerna smäller och sprakar i den svarta nyårshimlen. Jag pussar mina vänner och hårt arbetande kollegor ett gott nytt år. Vi höjer våra glas Palmer och skålar glatt. Jag har alltid älskat det där klirrande ljudet våra champagneglas ger ifrån sig när de snuddar varandra. Kockarna hinner precis ut och får en liten glimt av de färgglada fyrverkerierna. Råkar ramla in i en av de nya kockarna och vi börjar prata. Minns det inte som någon särskilt rolig eller givande konversation men den varade tillräckligt länge för mig att komma ihåg ditt namn.

Sitter i baren och smuttar på en 12-årig Ron Esclavo. Har lämnat mina vänner dansandes på en nattklubb. Jag är inte så mycket för att dansa. Går mest ut och röker. Kedjeröker. Det känns ovanligt att vara ledig en lördagkväll. Ändå sitter jag på jobbet. Du sitter i andra änden med en öl i handen vars skumkrona är helt perfekt. Du ser mig och det är första gången jag ser dig klart. Fylliga mörka läppar ler mot mig och jag ler tillbaka. Jag kommer fortfarande ihåg ditt namn. Vi hamnar bredvid varandra och du frågar om jag vill med på en efterfest för två. Hur skulle jag kunna säga annat en ja till de där snälla blå ögonen?

Du pratar om dig själv i tredje person och erkänner saker du annars inte skulle våga säga högt. Du har svårt att prata om saker som känns. De få ord du uttrycker mig känns därför så mycket större. Vi pratar om ett gemensamt liv utanför denna stad. Bortom krogbranschen även om jag ibland kan sakna den. Du också. Jag vinglar sorgset fram i höga klackar. Låtsas som att allt är i sin ordning men du ser mig alltid. Även när jag inte vill bli sedd.

Alkoholen gör att jag inte är densamma säger du. Du visar motstridigt att det tar på dig eftersom du vet att jag skulle göra allt för dig. Vill bli bättre för dig. Du vet att jag tycker att det är svårt att vara snäll mot mig själv för min egen skull. Vi drar ned på intaget tillsammans.

Dina fingrar letar försiktigt efter mina och finner de även om vi står i totalt mörker. Du drar mig mot havet. Vi befinner oss på den längsta stranden i hela Filippinerna som konstigt nog varit öde under minst en vecka. Det är den även ikväll. Vi lägger oss ned i sanden och studerar den stjärnklara himlen. Lyssnar till ljudet av vågorna som melodiskt träffar strandkanten. Det enda vi har är en flaska rödvin vi snabbt gör oss av med. Det enda vi har kvar är varandra.

Kommer på mig själv med att skratta åt något jag inte tycker är speciellt roligt. Jag skrattar enbart för att jag vet att du hade skrattat. Jag kan dig innan och utantill. Det är som om du blivit en del av mig även om du blivit mer frånvarande. Känslor du tidigare haft svårt att formulera mig i ord är nu lättare för dig att slänga ur dig i förbifarten. De känns tomma. Som om det inte är någon riktig känsla bakom dem. Försöker finnas där för dig på samma sätt som du alltid fanns där för mig. Du är trots allt min favoritperson som jag vill fortsätta upptäcka världen och växa tillsammans med.

Du är starkare än alla berusningsmedel jag någonsin brukat. Du är min drog och jag önskar att jag kunde vara din, men du föredrar kokain.